Denna gång blir det lite längre referat men ni har tid på er att läsa då det kommer vara lugnt på tävlingsfronten i någon månad nu. Så luta dig nu
tillbaka i stolen och läs i lugn o ro
J

Alastaro 2008-06-30
Som ni vet blev inte hojen klar fören sent i onsdags natt. Men som jag också skrev så kände jag mig ändå hoppfull inför helgen, varför? Inte var det för utebliven träning, heller inte för den barskrapade ekonomin. Nej snarare var det så att jag åkte över Östersjön utan att ställa så höga förväntningar på mig själv med tanke på förutsättningarna. Jag vet att finnarna är ruggigt snabba på denna bana och att det är svårt att ens ta poäng denna deltävling. Det i kombination med min historia från linköpingskraschen till nu gjorde att jag helt enkelt fick ta det som det kom och det med ro.

En gång tidigare har jag kört banan (Alastaro), det var under mitt debutår 2006. Då var det min blått andra tävling som jag genomförde så nog var jag ganska säker på att jag skulle kunna sänka mitt pers ganska rejält, frågan var bara hur mycket?

Nåväl pappa kom upp till Stockholm fredag eftermiddag och vi gjorde sedan sällskap till verkstan för att hämta den redan färdiglastade bussen och sedan vidare hem och hämta en lite lätt stressad Emma som även hon var tvungen att jobba denna dag. Vi kom iväg i tid och även ombord på färjan som skulle ta oss över till Åbo. Det var en härlig resa över då vädret var kanon och vi passade på att glassa lite i den härliga omgivningen i form av Stockholms ytterskärgård.

Tidig fredag morgon var det urlastning av färjan och vi körde raka vägen upp till banan som ligger ca.8mil från Åbo. Fredagen var det tre träningspass för vår klass inplanerat, dyrbar tid för mig som låg efter rejält då många kom till banan redan tisdag kväll och hade kört både onsdag och torsdag.

Jag genomförde de tre träningspassen och kände mig lite matt efteråt. Fick inte till den där känslan jag eftersöker bakom styret och körningen blev inte riktigt rytmisk. Kanske var det inte så lutigt med tanke på att det var nästan en månad sedan jag körde senast och så komma ut på en bana som inte är alldeles lätt att hitta runt på då asfalten inte håller högsta klass precis. Men men jag fick viktiga varv runt banan som såklart var värdefulla för mig. Under fredagskvällen fick far visa sina fäigheter vid grillen vilket han är en mästare på! Jag passade på att springa ett varv runt banan under tiden för att rensa tankarna lite, det var väääldigt skönt. Sedan avnjöts en helt fantastisk middag och vi somnade mätta och belåtna.

Lördag, kvaldag.
Vi vaknade till solsken men meteorologerna hade förvarnat om regn så jag förstod att det var viktigt att sätta en bra kvaltid redan första passet.
Eftersom jag inte hunnit testa så mycket på banan så fick upplägget på passet bli att gå ut och köra ett par snabba varv sedan in en kortis i depån för kort utvärdering och sedan ut igen och försöka hitta alternativa spår som kunde sänka tiderna. Efter ett par besök i depån så började jag komma upp i fart riktigt skapligt tyckte jag. Men tyvärr blev inte min bästa tid bättre än 1,22,4, vilket inte räckte till mer än en 16plats. Inte så värst nöjd och jag kände som vanligt att det fanns mycket mer att ge… Nu var det bara hålla tummarna att vädret skulle hålla i sig till eftermiddagskvalet. Men inte, regnet gjorde entré och spolierade därmed chanserna om att förbättra min startposition. Men jag tog ändå tillfället i akt och gav mig ut även det andra passet i regnet. Dels för att jag inte kört i regn med nya cykeln men även för att känna hur banan var när den blev blöt, var vattensamlingarna var som värst osv. Risken att det skulle regna även under racet på söndagen var överhängande så det var fler än jag ute vilket var bra för då kunde jag se hur de snabbaste gjorde och ta lärdom. Jag körde den 14:e snabbaste tiden men det säger inte så mycket då det är olika hur hårt man laddar under träning vid sådana här förhållanden, men det kändes ändå bra.
Kvällen kom och grillen tändes återigen, som ni säkert förstår så är det nästan halva nöjet att under kvällarna sitta ner och ljuga lite om hur fort man kört och vem som gjort vad o hur. Det är en förbaskat trevlig stämning i depån där alla (nästan iaf.) pratar med alla och delar med sig av erfarenheter och som sagt ljuger mer eller mindre för att sätta sig i respekt hos varandra
J

Söndag morgon vaknar vi till ett evigt knastrande på taket, nej tänkte vi alla tre i bussen. Gu va tråkigt… När det var dags för warm up så hade jag beslutsångest om jag skulle ge mig ut de få varv man skulle hinna under de 10minuters bantid vi hade. Till slut valde jag att sätta mig på läktaren i stället med motivering att inte riskera en onödig krasch och försätta oss i tidsnöd till racet. I stället stod vi på läktaren och såg på, o faktiskt så kan det vara minst lika lärorikt ibland tror jag. Man inser att det går att gasa si o så mycket och att man kan köra med knäskrap här o där osv. Man suddar helt enkelt ut lite spärrar som finns i hjärnan genom att se att det går för andra. Principen att om andra kan så kan jag också är det som gäller i de mentala förberedelserna.

RACE
Så var det då dags! Vädret höll i sig och nästan tilltog precis innan start, det regnade friskt helt enkelt. Ut på startplattan och jag var lite orolig för att mitt innerspår från 16 startruta skulle vara en enda stor vattenkanal . Men det var helt okej visade det sig till min stora glädje. Gött, här ska det bromsas sent tänkte jag!
Röda lamporna tändes o var tända länge länge innan de släcktes. Pang och jag fick till en perfekt start! Plockade mitt startled och även ledet framför och kom in som 8 i första böj! Härligt nu var det bara att bita sig kvar i tätklungan tänkte jag. Men efter något varv så kom det om en förare som var ruggit snabb och i min iver att hänga på så höll allt på att sluta i sandfållan, men jag höll mig lyckligtvis på hjulen och körde vidare. Efter några varv så kom jag in i ett riktigt dåligt flyt och tappade lite tempo och vipps så var det ett par till som kom om. Då tänkte jag för mig själv att nu jävlar (rent ut sagt) måste jag skärpa till mig och hänga i. Sagt o gjort så började jag åka allt snabbare och känner det där sköna flytet man eftersträvar bakom styret. Och faktum är att jag börjar ta in på framförvarande, härligt tänkte jag. Vid det här tillfället låg jag 11 och hade nog en 8:e plats inom räckhåll som det kändes med 5-6 varv kvar att köra.

På varv nummer 10 får jag ett tvåhjulssläpp ut ur en böj och får inte med mig någon fart alls, slänger därför en flukt över axeln för att se hur nära
bakomvarande kommit. Ser då att det är min landsman Anders ”Petjo” Lilja (en veteran i branschen) och tänker att skönt, då kan jag vara lugn, han gör inte några dumheter och kör aldrig ikull. Det skulle jag ju naturligtvis inte ha tänkt för redan i nästa inbromsning skulle han ge sig på ett försök och bromsa om. Själv hade jag bestämt mig för att komma ikapp de framför så jag tänjde på gränserna och flyttade fram bromspunkten rejält detta varv, något Petjo insåg men försent. När han började bromsa försvann hans framdäck och vipps så låg han där pladask på asfalten. Jag hörde det där otrevliga skrapljudet bakom mig samtidigt som jag börjar vika in cykeln i sväng. Vet att jag hinner tänkta, undrar om det här går, kommer jag klara mig undan? Innan det säger pang och Petjos kärleksfulla Ducati 1098R slår undan bakhjulet för mig. Det slutar med att både jag och Petjo ligger i sandfållan och spottar grus. Jag naturligtvis J-vligt förbannad till en början och Petjo har ont ont i sin redan sedan tidigare brutna fot. Efter några sekunders avreagering i sandfållan vänder jag åter ut i sandfållan då jag ser att Petjo knappt kan komma ur sandlådan för att han har så ont. Snäll som jag är går jag fram och ger honom ett handtag att komma ur risksonen. Petjo slår ut med armarna och säger något i stil med,
- Förlåt Tomas, det var ju verkligen inte vad du behövde! Jag ber verkligen vekligen så hemskt mycket om ursäkt för att jag gjorde denna klantgrej.

Jag hade som sagt var stillat min värsta ilska och tog emot hans förlåtelse. Det är så här racing är ibland. Och visst i sjutton är det tråkigt att det skulle drabba just mig nu när man kan tycka att jag haft det motigt nog senaste tiden. Men racing är racing och självklart förstod jag att Petjo inte gjort detta med flit.

Petjo blev sedan inkastat i en ambulans för att få foten omplåstrad, själv stod jag kvar och såg klart racet från sidan. Där fick jag se en hård fight i toppen ända in på slutvarvet och även en mycket lycklig Svensk som kallas just Svensken men som heter David Andersson som med stort självförtroende körde in på en mycket stark 5:plats och blev därmed bäste svensk. Grattis David!

Efter det var det bara att ta tag i cykeln och in med den i en skåpbil som tog mig till tvättplattan. Och jag får väl så här i efterhand glädjas åt att jag denna gång förmodligen gjorde den absolut billigaste vurpan i min karriär. Det var i princip ingenting som gick sönder, endast en fotpinne, bromsgrepp, och en styrhalva. Det var skönt att konstatera kan jag säga…

I depån möttes jag av en uppgiven pappa och en väääldigt uppgiven Emma, det var nästan så att tårarna rann utmed hennes kinder. Faktiskt inte för att hon var orolig för mig då hon hade koll på att jag inte slagit mig något nämnvärt. Nej hon tyckte bara så jäkla synd om mig dels efter allt slit att få ihop pengar och cykel i tid till denna racehelg och vidare eftersom jag gjort ett så pass bra lopp fram till smällen. Att jag själv inte var orsaken till att jag hamnade i sandfållan var liksom som bara för mycket. Det blev en stor och värmande kram och sedan var det bara börja packa ihop hela kalaset för att åka ner till färjan i tid.

Petjo och jag pratade med varandra lite senare och han var nog minst lika förtvivlad då som tidigare i sandfållan. Själv tyckte jag att det var skittråkigt att det var just han, tänk om det hade varit exempelvis  en av finnarna i stället, då hade jag ju kunnat spotta o svära lite, men nu när man känner karln så kan man inte göra annat än gilla läget och inse att detta tillhör sporten och ta det som ytterligare en påminnelse om hur svårt det faktiskt är att slå sig fram där i toppen! Bara att bita ihop helt enkelt.

Så här i efterhand gläds jag i stället åt att ha kört ifrån erkänt skickliga hemmaförare som Sammi Penna exempelvis. Det ger råg i ryggen och ett stärkt självförtroende.

Nu är det ett långt uppehåll i tävlandet vilket är fullt nödvändigt för plånboken. Nästa planerade start är inte förens i början av augusti. Självklart ska jag komma iväg o träna lite innan dess, allt detta och säkert en hel del annat ”racingnytt” kommer jag uppdatera hemsidan med löpande.

Inom kort kommer det även upp bilder från helgen.

Slutligen vill jag passa på att rikta ett stort tack till min far som följde med denna resa, grymt bra jobbat hela helgen! Skulle Gurra få förhinder fler gånger så är du en given ersättare!

Glad sommar allihoppa!
//Tompa

Tillbaka till start>>