2010-08-09
Inför denna helg hade cykeln fått sig en liten uppfräschning. Dels har lite slitna delar bytts ut såsom tank och luftburk mm. men även så har vi låtit göra en välbehövlig service av fjädringen. För den vill jag passa på att tacka den gode Mattias ”Bamse” Hellsten för den fina servicen, snabbt smidigt och ett kanonjobb! Vad mer kan man begära? Stort tack!

Nåja som ni då säkert förstår fanns det lite att jobba på inledningsvis ute på banan då fjädringen blev nollställd iom servicen. Men faktum var att cykeln kändes riktigt riktigt bra redan från första varvet.
Gurra och jag lät göra några mindre justeringar under fredagsträningen och jag kunde konstatera att cykelns fjädring nu åter jobbar som den ska. Hondan är alltid en dröm att köra, men med nyservad fjädring är det mer än så!

Så hur gick själva träningen då? Jo om vi börjar med föret så fick vi ett torrt pass och ett blött om 40 min vardera. Allt kändes kanon på båda underlagen och Gurra konstaterade att jag tillhörde de snabbaste vilket kändes väldigt bra med tanke på hur lite jag faktiskt kört i år, så nu längtade vi till morgondagens kval och det första racet!

När kvällningen kom fylldes det på i depån i form av två supergrabbar som tillhör Mackes team, de kallas Piff och Puff och ni som läst mina referat tidigare vet att allt kan hända när dessa två herrar är med! Denna gång var de ändå hyggligt lugna får jag lov att säga men många skratt blev det under helgen, många tack vare ”Mackes gäng” tack för det!

Över till det sportsliga, lördag kval och race nr.1
Vädret var på topp, sol och närmare 25grader varmt, det var med andra ord upplagt för snabba varvtider. Jag rullade ut på kvalet med inställningen att ett första startled var målet.
Varv på varv sänkte jag mina tider och vipps så stod det att jag hade 3:e bästa tid på tavlan och jag valde då att gå i depå. Väl där kunde jag konstatera att det var närmare 2sekunder ner till 5:e plats vilket skulle leda till andra startled så jag kände mig relativt lugn. För att spara lite på materialet valde jag därför att avvakta i depån och med spänning följa tiderna för att se om jag skulle bli tvungen att gå ut igen. Men jag klarade mig även om jag blev nedpetad till en 4:e i slutet av kvalet startruta.

Tillbaka till depån och vi var relativt nöjda med kvalet som sådant. Då började rabaldret om ljudmätning. Till i år har SVEMO nämligen skärpt kraven för hur mycket vi får väsnas. Siffran är satt till 95db vid förbifart vilket är ett lägre värde än vad självaste Svensk Bilprovning kräver... Nåja, det har gällt hela året och då jag fick problem med detta första tävlingen för året valde jag att montera mitt originalavgasrör med viss effektförlust som följd, allt för att slippa diskussionen. De flesta andra har dock inte gjort det utan får mer eller mindre bråka varje tävling med domarna eftersom de låter för mycket. Det ska också sägas att värdena har skiljt sig mycket mellan olika banor trots att cykeln varit exakt den samma med samma avgasrör. Så det är inte så där värst lätt för oss utövare att komma till rätta med detta.

Så hur blev det? Det började med att tävlingsledningen diskade 8 förare (!) bara i vår klass för ljudet. Två av dem var framför mig på gridden vilket innebar en framflyttad startposition till andra ruta för mig. Jag tog det hela med ro då jag förstod att inte sista ordet var sagt.
Straxt därefter kom nästa besked från ledningen, de tog tillbaka diskningarna! Allt tillbaka till första utkastet alltså, jag skulle starta 4:a återigen…

Ska inte bli långrandig i detta ämne men en sak till vill jag säga rörande detta innan jag går vidare. Jag tycker det blir lite fel när vi som faktiskt gör allt vi kan för att hålla oss under gränsen (jag kör med originalrör = mindre effekt) blir straffad av tävlingsledningen då de ger efter för den stora massan. Jag tycker det känns fel kort och gott och jag skulle t.o.m. kunna säga att det är fullt jämförbart med att tillåta doping, för mer effekt är rena dopingen för oss i motorsporten, inte minst på effektkrävande banor som Anderstorp.

Nu släpper jag denna ljudfråga som kort och gott är den stora ”snackisen” i årets depå och övergår istället till det lite roligare racet.

Race nr.1, Jag kom iväg bra ifrån min ruta och var tvåa in i första böj. Ut på den långa flygrakan tappade jag dock ner till tredje då jag inte hade en chans att hänga på killen framför, inte ens i suget alltså… Ut på det andra varvet var det dags för nästa att köra om på långa rakan, nu var jag alltså nere på en fjärde plats…

Vid nästa passering, fick jag upp på tavlan att jag hade 0,5sek till bakomvarande, eftersom den informationen är ett varv gammalt så tänkte jag att det var killen som körde om mig förra varvet som låg så tätt förra passagen så jag blev lite förvånad när nu nästa förare kom som ett skott förbi mig på långa rakan. Nej nu j-vlar tänkte jag, det här går jag inte med på. Jag ska minst köra i mål på samma placering som jag kvalade och bet i lite extra.  
Jag upptäckte ganska snart att det var på rakerna jag inte riktigt hängde med men att jag var mycket snabbare in i, mitt i och även ut ur kurvorna. Jag låg bakom något varv innan jag tog beslutet att försöka köra om och rycka ifrån. Sagt och gjort och det var väldigt skönt att för varje varv kunna konstatera att avståndet ökade till bakomvarande!

Så efter tretton avverkade varv runt Anderstorp gick jag i mål på en hyggligt bra fjärde plats! Inte supernöjd men helt okej ändå…

Jag vill gratulera Robban Gull till en mycket fin körning som resulterade i en grym 2:a plasts, Grattis!

Jaha så var det då åter kväll och efter att cykeln setts över av mästermekanikern Gurra så var det dags för lite grillning och en massa snack om hur och varför det gick som det gick och såklart en massa snack om det ofrånkomliga ämnet ljudmätning! J

Söndag morgon vaknade vi upp till att det knastrade på taket, det regnade och så skulle det visa sig göra heeela dagen.
Det är tråkigt på så vis att depån blir lite för att inte säga mycket, mer avslagen. Rent körmässigt så tycker jag ändå att det är rätt kul att köra i regn så för det sportsliga spelar det mindre roll.

Så var det dags för helgens andra kval, jag sa till Gurra innan jag rullade ut att taktiken var att gå ut väldigt försiktigt och sedan öka successivt ju längre passet gick.
Körningen stämde kanon från början även om det på tavlan inte såg så bra ut då tiden 1,55 inte räckte till mer än 6-7 startruta. Jag skyndade långsamt och knep sekund efter sekund och likaså placering efter placering för att till slut få en 1:a på min tavla!
Jag körde en låg 48-tid och var med det snabbast av alla ute på banan!

Gurra vinkade därför in mig då han tyckte att det räckte eftersom det var god marginal till femte snabbaste och en plats i det främsta ledet var mer eller mindre säkrat.

Hur blev det då? Jo jag var snabbast ända till den sista minuten när hemmaföraren Andreas Mårtensson knep pole, med några tiondelar. Aja, jag var ändå väldigt nöjd så det var helt okej!

Sen var det dags för start, regnet fortsatte att komma ner i jämnt flöde, inte så mycket men ändå konstant så det var ingen tvekan om vilka däck som skulle på.
Ut på startplattans andra ruta och fullt fokus på den röda lampan. Pang! starten gick och jag var först iväg! Men in i första böj kom Fredde Watz som en kanonkula och trängde sig förbi. Vidare ut på långrakan och jag bara väntade på att det skulle komma någon i full fart på sidan, men inte! Jag bromsade sent och behöll min andraplats och så var det två-tre varv innan Andreas Mårtensson gled förbi vid en inbromsning. Jag svarade direkt genom att ta tillbaka andraplatsen i nästföljande kurvkombination men bara för ett kort ögonblick då Andreas var snabbare och tog sig om igen. Nu var mitt mål att försöka hänga på honom men det gick bara inte. Jag hängde inte med på rakorna och det är allt för vanskligt att göra toksena inbromsningar på detta hala underlag. Det var också nära en gång efter långrakan att det skulle slutat i periferin Jag fick det längsta framhjulssläpp jag någonsin haft nämligen men lyckades uppfatta det i tid och kunde häva det med vissa besvär.
Efter det tog jag ett nytt beslut om att åka på tavlan och hålla jämna steg mot bakomvarande som vid det här laget var 2-3 sekunder bakom.

Jag hade ju trots allt en pallplats inom räckhåll! Varven gick och jag lyckades dryga ut mitt försprång med någon sekund per varv och när jag slutligen korsade mållinjen som tredje man hade jag drygt 10 sekunder till bakomvarande. 3:a alltså!!!

Gurra kom med ett stort leende när han mötte upp mig i park fermen och omfamnade mig med orden ”Fan va gött! Bra kört Tompa!”

Ja det var verkligen, verkligen skönt att få stå på pallen igen! Jag har ju som bekant inte kört så mycket i år men på något vis har jag ändå lyckats konservera farten något sånär både på torrt och blött före vilket känns kanon!

Hur mästerskapet ser ut vet jag inte i dagsläget, men jag hoppas på en topp 5 placering.
Nu återstår bara två race i denna serie, dessa två går på min hemmabanan Mantorp Park 18-19 september. Då hoppas jag på nya framgångar och inte minst på ert stöd på plats!?

Beroende på hur det går då men också på hur ekonomin ser ut så hoppas jag kunna göra ett gästinhopp i Pro Superbike under deras final som går av stapeln två helger efter vår. Även den går som vanligt på Mantorp så det vore väldigt roligt att få vara med och leka inför fullsatta läktare…

Stort tack till alla som hjälp mig att få ihop både hoj, delar och ekonomin inför detta, ingen nämnd ingen glömd, bara ett hjärtligt tack!

Full gas!
//Tompa

Tillbaka till start>>